År 1921 skrev den här mannen dagböcker om att han hade levt år 3906, han beskriver detaljer från vårt århundrade
Enligt vetenskapen tillåter de matematiska och fysiska modellerna, teoretiskt, en resa i tiden: även om det är omöjligt att gå tillbaka i tiden, om så på bara i några sekunder, är det möjligt att närma sig en hastighet som böjer rymdtiden och "hoppar fram" till en snar framtid. Nej, vi pratar inte om besynnerliga teorier om tidsmaskiner ur romaner eller science-fiction filmer, utan om de vetenskapliga grundvalarna som Albert Einstein utvecklade sin relativitetsteori från.
Om den matematiska teorin erkänner möjligheten att resa framåt i tiden, så har det funnits en person som på sin dödsbädd satte det svart på vitt i sin dagbok, där han avslöjade att han hade levt år 3906. Denne mannen heter Paul Amadeus Dienach. Han föddes i Zürich år 1884 och skaffade sig en karriär som tysk- och engelsklärare. En av de mest omtumlande händelserna i hans liv var när han insjuknade i en mystisk sjukdom som inte försvann först förrän år 1924: europeisk sömnsjuka. En sjukdom som numera har varit kliniskt utdöd i nästan ett århundrade och kännetecknas av ett letargiskt och medvetslöst tillstånd som kan vara i upp till timmar, dagar, veckor, månader och år.
Paul drabbades för första gången av sömnsjuka år 1917 och sedan en andra (mycket våldsammare) gång år 1921 då han han förblev medvetslös i ett år; när han vaknade upp igen i sjukhuset i Zürich blev han diagnostiserad med tuberkolos och flyttade därför till det mer hälsofrämjande Aten för att undervisa i tyska och engelska. Där lärde han känna Georgios Papachatzis, en student som han skulle komma att anförtro sin dagbok på sin dödsbädd.
Den grekiska studenten tar emot de 800 dagbokssidorna år 1924 (Dienachs dödsår), men han publicerar de inte förrän 50 år senare; sidornas innehåll verkar otroligt och på samma gång absurt: Paul berättar om ett äventyrligt år som han upplevde år 3906, det ägde rum under precis den tiden då han var sängburen i Zürich, drabbad av sömnsjuka. Resultatet av en fysiskt svag människas vanföreställningar eller en tidsresa?
Paul berättar i sina dagböcker om hur han vaknade upp igen år 3905 med namnet Andreas, omhändertagen av några sjuksköterskor som pratade på ett okänt nordisk språk och i en värld som var förändrad för alltid. Detta är hans ord tagna ur den publicerade boken "Chronicles from the Future": "
"1900- och 2000-talet härjas av världskrig, människans förtryck mot de egna och en bristande respekt för naturen. Värderingarna byts ut och den omåttliga konsumismen förstör såväl planeten som människornas samvete. År av politisk och ekonomisk makt innehas av en ny världsordning. Våld och fattigdom svämmar över framför andra i Afrika och Asien. Jorden är överbefolkad och planeten Mars blir målet för en mänsklig koloni som är kortvarig, då alla dess 20 miljoner invånare efter en 60 år utplånas av en katastrof.
År 2309 är den gamla kontinenten nästan helt tillintetgjord till följd av ett kärnvapenkrig. Jordens överlevande befolkning börjar utvandra, i Sydeuropa kommer folk norröver. Människorna är helt berövade på nästan all form av andligt liv.
Sedermera följer hjältarnas tidsålder, som för våra efterkommande är Antikens eller Elderns ålder, under vilken det på slutet av 2300-talet föds en världsregering som för med sig lagar och ordning: jorden är inte längre uppdelad i nationer och alla människor känner sig som världsmedborgare. År 2894 börjar renässansen i en plats mellan Grekland och Makedonien som kallas för Rosornas dal. På denna plats föds "Rörelsen Tvåtusen", i vilken en såväl ny andlighet som människa ur fysisk synvinkel tar form, hon är produkten av en annorlunda livsstil, friare och mer glädjerik.
Till sist kommer förnuftets tidsålder, som för våra efterkommande är den Nya Eran eller Nojere, där en man vid namn Alex Volky framträder. Han befriar människorna från smärtan och lär dem att finna en ny andlighet och oerhörd glädje tack vare meditation, till den grad så stark att det kan leda till döden för han som inte är redo att mottaga den.
År 3842 slår de första blå rosorna ut hos en vis trädgårdsmästare, efter 50 år av försök, i Rosornas dal."
Dienach skildrar en utopisk framtid som även förutser att man bara kommer att arbeta under två år av livet, från 19 till 21 år, och att var och en är fri att ägna sig åt det den gillar mest, begreppet privat egendom finns inte längre och inte heller giftermål på bekostnad av fri kärlek, om det inte gäller förökning: detta måste få sitt godkännande av staten för att undvika jordens överbefolkning.
Resultatet av denne schweiziske mans försvagade och lidelsefulla sinne eller en korrekt bild av det vi har att vänta oss?
