"Jag är självisk men jag gillar att vara själv": en mamma erkänner att hon inte gillar att umgås med sina barn
En mammas bekännelse har orsakat en stor diskussion bland webbanvändare. För den här unga mamman är, det att leka med sina små barn, en börda och en olägenhet, så hon förvisar dem hellre till deras rum på eftermiddagen, så fort hon bara kan, för att få vara för sig själv. Ett beteende som inte har tagits särskilt väl av hennes familj som kritiserar henne och vill att hon ändrar inställning. Webbanvändarna har delade åsikter om vad som är rätt beteende, psykologer, å andra sidan, är mer förstående med denna mamma så länge som...
via The Sun
Tom Britt/Flickr - Not the actual photo
Finns det en handbok för att vara en perfekt mamma? Finns det fastställda regler för hur man ska uppfostra sina barn? Finns det mammor som kan välja att bete sig mer annorlunda än vad som förväntas av dem? Alla dessa frågor ställdes på nätet av en kvinna som erkände att hon inte tyckte om att leka med sina barn.
"Till en början så försökte jag så gott jag kunde" skriver mamman, "men efter en tid växte det fram en stark noja i mig och allt blev irriterande. Denna avskildhet från min sida uppfattades av de små som därmed blev ännu mer irriterande, klängiga och ledsna. En riktig katastrof!".
För att råda bot på denna situation föredrar hon att lägga sina barn till sängs så fort som möjligt på kvällen för att få tid över till sig själv.
"Detta är ett beteende som har kritiserats hårt av resten av min familj" säger kvinnan, "men det gör att jag kan hitta ett inre lugn och leva mitt liv med det vanliga goda humöret som utmärker mig"
Experter är inte helt emot vad denna mamma säger.
"Det är förståeligt att en kvinna" skriver en psykolog, "söker efter sin egen dimension av frid efter en hård arbetsdag, antingen i hemmet eller utanför. Ett utrymme som låter henne att återställa sin inre harmoni för att koppla av efter att ha varit stressad en hel dag".
Det viktiga är att alltid hitta rätt passform för om barnen uppfattar moderns beteende som avlägsnande, kan de må dåligt av det och på sikt utveckla ett djupare syndrom som föraldrafrämring.
Är detta en fara för mamman?
"Nej, det verkar inte så efter vad hon har berättat" svarar psykologen "det räcker helt enkelt med att tala om för barnen hur länge de får leka med sina mamma och sedan...dra nytta av sin pappa som - i allmänhet - är mer tillgänglig för att hitta en lekfull dimension med barnen!".
Vad tror du? Vilken är den rätta dimensionen?
